Rädd för det okända?

      Jag kom med bilen, och nu stod hon där och lutade sig mot lyktstolpen.
      Hennes bärkasse såg lika full och tung ut som alltid.
      Hon kallas för psykfallet och bor några portar bortanför mig.
      Alla kallar henne så och tittar snett.
      Hon är ofta dåligt klädd med tunna skor på vintern, går dåligt,
      vinglar och står ofta och lutar sig mot något för att vila en stund.
      Hon kämpar med sina bärkassar i ur och skur.
      Jag stannade till med bilen ” Vill du åka med, det ser så jobbigt ut med kassen, jag vet var du bor”
      ”vill du det” hon sken upp och såg så glad ut.
      Jag verkligen tittade på henne en vacker kvinna kanske 40 år.
      Jag ställde in kassen i bakluckan och vi åkte tillsammans uppför backen till hennes port.
      Vi satt där i bilen, det kom några regnstänk på rutan.
      Hon berättade, det är tio år sedan jag fick den första stroken.
      Jag låg medvetslös i flera månader.
      Läkarna öppnade och skrapade ut blodet i huvudskålen men efter en tid fick jag en ny stroke.
      Jag har en tvåa här i huset och klarar mig rätt bra,
      jag kan få hjälp med handlingen men jag vill klara mig själv så länge som möjligt
      Jag bar in kassen till hissen, hon såg glad och nöjd ut vi sade hej då och hon försvann upp till sin tvåa. /H